Ingen motivation

Tänkte skriva av mig lite och ni som inte vill läsa dessa mer "personliga" inläggen med mina tankar osv kan bara skrolla förbi!
 
Jag skrev för ca 4 månader sen här på bloggen att jag skulle förändra min livsstil, min kost och mina träningsvanor.. Jag var så himla taggad och jag kände att jag hade så mycket motivation och inspiration att jag kände att jag faktiskt kunde klara vad som helst! Jag trodde verkligen att denna gången skulle jag klara det trots alla motgångar. Jag hade ännu en gång väldigt fel.
 
Jag trodde att jag hade hittat något som passade mig, handboll 2 gånger i veckan där jag inte behövde träna stenhårt utan kunde ta allt i min egen takt och sen 2 gånger i veckan skulle jag köra hemmaträning. Men sen kom benhinneinflammationen.. Jag var så jävla taggad och var så beredd att ge allt för att nå mitt mål till en kropp jag kunde vara stolt över, till en livsstil som jag mådde bra av, men sen fick jag ont, jag fortsatte träna trots detta tills jag inte ens kunde stå på benen utan att vilja gråta. Det var en handbollsträning, vi spelade en träningsmatch och jag kände hur benen började svika mig, tillslut kunde jag inte ens springa mer. Jag var så jävla besviken på mig själv att jag la av.
 
Jag vet inte om jag berättat detta men jag har ju sedan jag gick i ungefär femte klass haft problem med mina knä, aldrig har jag fått något riktigt svar på vad det var för fel på dom. Fick alltid svaret "hopparknä" och att det skulle försvinna med åren.. Fuck you att det skulle försvinna, än idag har jag svårt att till och med göra saker som en 50-åring kan göra. T.ex att springa ner för trappor utan att knäna viker sig, hoppa upp på någonting eller bara springa en runda. Jag har många gånger i t.ex sexan använt mina knä för att slippa göra saker. Jag sa alltid att jag inte kunde göra grodhopp och stod alltid och titta på när andra gjorde det för att jag tyckte att det var jobbigt.
 
Nu hade jag till och med motivationen att göra grodhopp, jag ville klara det. Så jag började med knäböj, gick längre och längre ner och för första gången på flera år kunde jag göra ett grodhopp. Jag klarade att gå ner så rumpan nudda marken och jag klarade att hoppa upp så långt jag kunde.. det gjorde mig så himla glad och gav mig så mycket mer motivation.
 
Att jag fick benhinneinflammation gjorde så jag inte kunde träna, jag försökte köra mer övningar hemma istället för att träna handboll. Motivationen sjönk och det blev tråkigt att bara köra en massa olika övningar där hemma.. Att ha ont i skenbenen eller vad det heter gjorde fruktansvärt ont, och sen var det som att det gick upp i knäna, så det slutade med att jag hade ont i båda benen.. det var som varje gång jag tog ett steg gick det en stöt från foten upp i benet så jag gav upp..
 
Jag behöver något som passar mig, jag behöver att det är träning 3 gånger i veckan och att om jag inte kommer dit kommer jag få ett sms där folk frågar var jag blir av. Jag behöver att det är fasta tiden och fasta dagar som jag ska träna annars blir det inte av. Jag är lat, har alltid varit det..  Finns det någon annan som kan bära någonting åt mig tackar jag inte nej och om jag behöver välja mellan en pw i solnedgången eller en film med godis tar jag filmen.
 
Motivationen är borta, jag har ännu en gång misslyckats och jag är så himla besviken på mig själv..

Att tro på sig själv

Nu sitter jag här igen med en miljon tankar i huvudet och ni som följt mig ett tag vet vad det betyder. En lång text med mycket tankar som egentligen inte hänger ihop men som jag måste få ur mig. Så vill ni inte läsa eller bara tycker det är jobbigt så bara skrolla vidare!
 
Det jag vill ha ur mig är iallafall att det är så jävla viktigt att tro på sig själv. Du är en sån himla underbar person och det finns ingen i hela världen som är precis som du! Att kunna säga till sig själv att "jag är bra precis som jag är" är det inte många som kan, jag är en av dom. Men jag har en väldigt bra självkänsla när det gäller saker, jag tror på mig själv. Eller oftast gör jag det iallafall. Jag vet vad jag klarar av och vad jag inte klarar av. Jag vet att jag kan göra en sån otroligt god pasta carbonara och se andra äta de med huvudet högt. Däremot vet jag att jag inte kan prata inför min klass utan att få darrig röst och skakiga ben. Men det handlar om att iallafall tro, tro att du klarar av att göra det där muntliga framförandet inför din klass. Ha koll på ämnet, texten och veta att du kommer stå där framme som en stjärna och alla kommer vara imponerade efteråt, att just du och inte dom har gjort ett skitbra framförande.
 
När jag var mindre, runt 12 år hade jag en kompis som inte hade så bra självkänsla, även ifall det verkade så utåt. Jag såg upp till henne på något sätt, tyckte att hon var cool som kunde säga sådär till andra, att dom var fula, tjocka och då i hennes ögon "mindre värda". Det skulle ju jag aldrig våga? Jag trodde att hon hade bra självkänsla, att hon kunde säga så till folk och "inte bry sig". Jag förstod inte att det handlade om att hon var så otroligt osäker på sig själv att hon var tvungen att trycka ner andra för att stärka sig själv. Att jag i flera år kunde gå och bli nertryckt varje dag av henne var tufft. Varje gång jag och hon tjafsade fick jag höra hur tjock jag var och hur ful jag var. Såklart tog jag åt mig, hon hade ju "så bra självkänsla och var så cool" så varför skulle hon hitta på? Jag trodde på henne, att jag var tjock och ful.
 
Aldrig skulle det hända idag, ALDRIG!! Jag sprängs nästan av tanken att jag som liten bara tog emot orden och acceptera dom. Jag blir så himla frustrerad över hur jag kunde ha så lite självkänsla och tro så lite på mig själv att jag lät någon annan trycka ner mig. Det finns ingen chans i världen att en människa skulle kunna trycka ner mig nu. Jag är stark, jag tror på mig själv och det finns ingen som är som jag. Det är så jävla viktigt att kunna säga det!
 
En annan sak som gör mig frusterad är att det finns såna som mig, när jag var liten alltså. Som inte tror på sig själva och blir nertryckta varje dag av kompisar, föräldrar, syskon, pojkvänner osv. DET ÄR INTE OKEJ! Ingen ska tro att den är bättre än dig. Du är det bästa du vet och det finns ingen som kan klå dig. Att någon annan ska använda dig för att må bättre och få bättre självkänsla får mig att vilja kräkas. Stå upp för dig själv och sluta aldrig att tro på dig själv!
 
Att skämmas är också en sådan sak som kan få mig att bli riktigt arg. Om jag t.ex skulle skratta högt offentligt eller vilja dansa annorlunda på en fest så får jag det. Det finns ingen som kan säga åt mig "nej Elin, så kan du inte göra", "Nä sluta du är pinsam" eller "Lägg av du skämmer ut dig". Vem är det pinsamt för? Vem är det som får skämmas? Jo det är jag och jag vet precis vad jag gör. Jag gör vad jag vill och jag står för allt jag gör. Det finns ingen som kan säga till dig vad du ska göra och inte göra. För det handlar bara om att personen vill kontrollera dig och alla andra och det är inte heller okej! Jag väljer själv om jag vill skratta så att alla hör eller om jag vill dansa loss så alla kollar snett. Det är mitt val och du kan inte kontrollera mig.
 
Det jag vill ha sagt med denna långa texten är att du är fin som du är och det är sant! Man måste tro på sig själv för att komma någonstans för utan självkänsla så kommer man inte långt. Mamma kommer inte alltid göra allt åt en, man kommer inte kunna gömma sig bakom hennes ben och vara blyg. Man måste stå upp, rak i ryggen och få saker gjort. Gör vad du vill, skäms inte och titta aldrig runt omkring dig, för det är bara en massa avundsjuka människor som skulle göra allt för att ha din självkänsla.
 

One Thing And You Are Down

Alltså jag vet inte alls vad ni tycker om inlägg där jag skriver mina tankar, ibland kanske lite för personligt.. Men jag skriver dom för jag hade själv velat läsa något sånt och känna att jag inte är det enda? Tänkte iallafall skriva ett sånt nu.

Är det bara jag som ibland kan vara så himla glad och känna att allt är så himla bra, och sen bara helt plötsligt är man nere på botten. Det kan var en sån liten sak som att magen putar ut, något någon säger, en finne, vad som helst. Det kan vara hur löjligt som helst egentligen men man kan må så jävla dåligt över en sån liten sak. Det hände mig precis, jag kom hem från skolan. Hur happy som helst över livet och kände att allt var okej. Sen bara rasade allt när jag gick till spegeln. Jag kände mig så otroligt ful?? Alltså herregud vad löjligt det låter, men jag gjorde verkligen det och jag brukar inte göra det.
 
Sen efter att jag tittar mig i spegeln sätter jag mig vid datorn och får ett ganska "dåligt besked". Inget på liv eller död utan mer bara dåligt.. Kan inte berätta vad, jag är ledsen. Men t.ex. något man varit glad över innan som man sett fram emot och sen bara "nehe". Nu kanske ni inte fattar alls för denna texten är ganska flummig.. men jag hoppas ni förstår lite!
 
Att ens humör kan ändras så fort är så irriterande, för nu sitter jag här hur depp som helst och tänker att för ca 10 minuter sen kände jag inte alls såhär.. Och jag vet inte alls hur man ska hantera såna situationer? För det är ju inget "problem" jag kan prata om med någon kompis eller något. Det är bara det att jag blev sjukt depp och "ledsen". Och vad gör man då? Jo, man börjar tänka på allt annat.. Så himla jobbigt, man börjar tänka på allt dåligt och man kan liksom inte stoppa tankarna..
 
Jag tror det bästa är att inte sitta kvar och deppa, ut och träffa någon, gå en runda. De viktigaste är att inte sitta kvar eller ligga kvar där man är. Bryt tankarna, gör någoting för att tankarna ska försvinna!

Gymnasiesnack

Okej, vill ni inte läsa hur irriterad och "negativ" jag är just nu så fortsätt inte att läsa detta inlägget.
 

Alltså jag förstår verkligen INTE varför folk ska hålla på och döma? Jag har valt Söderslättsgymnasiet här i Trelleborg för att jag har hört att det ska vara en bra skola med hyffsat höga meritvärden och sådär. Sen bor jag typ 2 minuter från skolan så jag sparar ju massa tid på att inte ligga och pendla och får "mer sömn". 
 
Men då finns det folk som tror dom är bättre än alla andra och har åsikter som
"Amen nä? Ska du gå i Trelleborg.. Det skulle jag aldrig vilja göra, hatar denna staden"
"Jaha oj.. Ska du stanna här? Själv ska jag gå i Malmö"
"Jag förstår inte hur du kan välja Trelleborg istället för Malmö.. haha"
 

En sak, ni är dumma i huvudet! Själv tycker jag inte att det är något fel alls på Trelleborg!! Sure, det är en ganska liten stad och alla känner alla. Det går 1 miljon rykten om alla. Men dom rör inte mig. Jag har valt att gå i Trelleborg för att jag känmer att det blir bäst för mig? Det är mitt val och jag vill inte ens höra din åsikt om det om den inte är positiv. Och eftersom jag ska gå Samhälle Beteénde så får jag i princip samma utbildning även om jag går i Malmö/Vellinge/Svedala/Lund osv. Varför ska jag då ligga och pendla varje dag och missa typ nån timmes sömn? Eftersom man börjar klockan åtta på morgonen kommer jag vara tvungen att gå upp kanske 05:30. Eftersom när jag skulle ta bussen från höllviken och vi börja 8:30 gick jag upp klockan 06:00...
 
Jag tjänar så himla mycket på att "stanna" i Trelleborg och eftersom denna linjen är så bred och man kan bli så himla mycket så måste man i princip gå på högskola efter. För detta är inte som typ ekonomilinjen. Samhällslinjen är högskoleförberedande och det är därför jag stannar i Trelleborg. För när jag fått min gymnasieutbildning och är klar för högskola det är DÅ jag kommer välja Malmö/Lund osv. För det är då "utbildningen" har mer betydelse och det är då jag kommer välja skola mer noggrant.
 
Sen förstår jag folk som tex ska välja idrottsgymnasium eller vad det heter, om man spelaar handboll/fotboll etc så är det en helt annan sak. Då vill man satsa på det och då är det väl självklart man väljer ett gymnasium som tar det här med idrott på fullt allvar. Inte någon som lägger en timme i veckan där man får sparka lite boll..
 
Det jag vill säga med detta inlägget är att jag tycker inte man ska lägga sig i någon annans gymnasieval. Jag har valt detta för det är bäst för mig. Och jag anklagar väl inte någon annan för deras val? För jag antar att den personen valt det som är bäst för hen!! Alla väljer efter olika behov och jag är så trött på folk som tror dom är bättre än någon annan bara för dom ska gå på en "finare" skola. För det finns inget som heter det, det handlar om vad man gör av sin skoltid och hur bra lärarna är. INGET ANNAT!!
 

Skriver av mig lite

Nu kommer en sån där "personlig" text igen.. Vet inte riktigt vad jag ska skriva men hittade en gammal dagbok sen jag var typ tolv, och ja jag skrev dagbok eftersom det var ett bra sätt att skriva av sig för det hände sjukt mycket i mitt liv då. Det är väldigt sorgligt och se hur dåligt jag mådde egentligen, man blir ledsen och får tillbaka alla känslor som man hade då. När man läser det kommer man ihåg exakt och man kommer ihåg vissa dagar. För er som inte vet var det ju under denna perioden min mormor avled, mina föräldrar skiljde sig mm. När mina föräldrar separerade påverkade det mig något enormt, jag var ju typ ja runt 10-12 år och hade inga som helst tankar om att det skulle hända. Dom bråkade liksom aldrig och jag trodde att allt var som vanligt tills en dag då mamma bara berättade för mig och min bror. Det var en sån jävla smäll som bara slog en så grymt hårt rakt i ansiktet.. Det gjorde så ont inom en och man förstod inte riktigt vad det betydde att dom skulle skiljas, såklart förstod jag att dom inte skulle bo på samma ställe längre och jag förstod ju att det var en massa saker som skulle förändras. Men sen när man tänkte efter förstod man att alla semestrar försvann, aldrig skulle vi åka iväg som en liten svensson familj tillsammans och aldrig skulle jag vakna och se mina föräldrar sitta och äta frukost tillsammans i köket och aldrig skulle jag få se mina föräldrar pussa varandra och säga till varandra att dom älska varandra.
 
Man ångrar att man inte tog vara på allt, man förstod inte riktigt hur bra man hade det. Nu skulle jag göra vad som helst för att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen, jag skulle göra vad som helst för att bo där vi bodde innan och jag drömmer om att bara få se mina föräldrar lycliga tillsammans. Dom ska ju såklart inte bara vara tillsammans pga mig och min bror.. Och visst, det är bättre att dom skiljer sig och sådär ifall dom inte är lyckliga tillsammans. Så länge dom är lyckliga och glada är jag också det. Tillsammans eller inte.. Men allting var så mycket lättare innan och ja.. jag vet inte, det var bara så himla skönt. 
 
Det finns flera sidor i dagboken där jag skriver hur mycket jag hatar mig själv för att jag är så ful och tjock. Såhär står det en dag: " Jag var hos kuratorn idag, det är så skönt att prata med någon som inte är nära en på det sättet som ens bästisar eller som ens familj och släkt. Det är tufft nu!! Jag mår jättedåligt och det är precis som jag inte äter när jag mår dåligt. Jag äter inte heller för att jag tycker att jag är tjock. Så tänker att om jag äter förmycket kommer jag bli jättetjock.. Fast ibland äter jag mer när jag mår dåligt, mamma sa att det kallades att man tröstäter.. Jag vill verkligen inte se ut som jag gör om min mage.. även ifall alla säger att jag är smal vet jag att dom ljuger för jag har sett mig själv i spegeln och jag ser ju själv att jag inte är smal, varför kan jag inte bara se ut som alla andra?" 
 
Man blir fan sjukt ledsen över att läsa det, tänk att jag verkligen tyckte så om mig själv.. Och visst detta kanske är lite för personligt för att skriva ut på bloggen men jag vill bara skriva och säga till er alla att ni ska inte lägga så mycket tid på hur ni ser ut och älska er själv och acceptera er själva istället för att hålla på och hata er själv. Jag kanske inte borde "leka självsäker" och säga att ni ska acceptera er sjäva precis som ni är när jag inte gör det själv.. Men jag vet att när man är på stranden så är det oftast så att folk har inte tid att kolla om du har stora lår eller bilringar eftersom dom själv håller på att oroa sig om allting på dom ser bra ut.
 
Jag blev ganska ofta kallad tjock när jag var liten av kompisar och sånt. Speciellt när jag bråkade med folk tryckte dom ner mig genom att säga tjockis mm. Jag var liksom inte så självsäker heller så jag bara kunde strunta i vad dom sa eftersom jag själv visste att jag var tjock, och när folk liksom påminde mig hela tiden och la såna kommenterar mådde man liksom bara sämre och sämre hela tiden. 
 
Jag är fortfarande väldigt osäker på mig själv och vågar oftast inte gå i bikini på stranden, jag undviker det gärna att visa min kropp. Samtidigt vet jag om att folk hatar när någon kallar sig själv tjock, man tänker ju "men gör någonting åt det då fetto" därför klagar jag inte. Jag har ju haft problem med mina knä sen typ 10 års ålder och har väldigt svårt att idrotta och träna överhuvudtaget pga att jag får sjukt ont. Jag försöker men man tröttnar ju liksom på att få ont under varje träning och sådär.. 
 
Så nu fick jag skrivit av mig lite, tycker att ni också ska göra det. Man behöver inte skapa en blogg bara för att göra det och man behöver inte göra det så det kommer ut på internet. Skriv på ett papper och sen kan du bara slänga det eller riva sönder det så att ingen ser. För det är verkligen så skönt! 
 

111 frågor, get 2 know me

111 tonårsfrågor

 

Kärlek
Är du kär just nu? - Ja
Har du kysst någon idag? - Tyvärr inte
Har du kysst någon de senaste 48 timmarna? - Ja
Har du ett förhållande? - Jadå
När går gränsen vid otrohet? - Vid typ kysser/pussar  och visar stort intresse till en annan person.
Har du varit otrogen och om ja, varför? - Nä inte vad jag kommer ihåg.
Har du sagt till en person att du var kär i henne/honom när du inte varit det? Ja, tyvärr
Är du romantisk? - Gör mitt bästa.
Har du snott en kompis pojkvän/flickvän? Nej
Är du svårflörtad? - Lite, tar inte vem som helst.
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Ja, många gånger
Vad hette din första flickvän/pojkvän? - Erik schyllert
Hur länge höll det? - 9 månader
Har du lekt med någons känslor? - Ja, skäms
Hur länge var ditt kortaste? - 2 månader typ
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? - Har ett förhållande så, förhållande.
Har du varit tillsammans med två samtidig? -Nej, haha
Är du en bra pojk/flickvän? - Det hoppas jag att jag är.
Hur många har du varit kär i i år? - 1
Vem sov du senast bredvid? - Filip
Vem sa senast att han/hon tyckte om dig mer än som vän? - min fina Filip
När fick du din första riktiga kyss? - Kommer inte ihåg, typ dagis
Har du någon gång velat ha ditt syskons pojkvän/flickvän? - haha nä, har bara en bror.
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn på armen? - Nepp
Har du mest blivit dumpad eller dumpat? - Dumpat

Vad gillar du för stil på pojken/tjejen? - Snygg skjorta och ett par jeans.


Fyra frågor om förhållanden
Är du singel? Fortfarande inte
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? - Lite
Har du varit kär i någon? -Ja
Är du kär just nu? - Otroligt

Tio frågor om dig själv
Fullständigt namn? - Elin Sara Margareta Andersson
Några piercingar? - Öronen
Vad har du på dig just nu? - Underkläder, jeans, stickad tröja

 

vilken årstid är bäst?- Sommaren
Hur ser den perfekta morgonen ut för dig? - Vakna upp bredvid min fina Filip och ligga i hans famn och mysa tills vi blir så hungriga och måste gå upp och äta tillsammans.
Vad tycker du mest om hos dig själv? - Att jag har roligt och kan vara väldigt omtänksam ibland
Vad är du bra på? - Lyssna
Vem älskar du mest på denna jorden? - Min familj
Sover du hellre själv än tillsammans med någon? -Med någon!

10 frågor om dina vänner
Vem vet allt om dig? - Vilma
Vem är den roligaste av dina vänner? Oj.. Alla är roliga på sitt sätt! Men Amanda, Matilda och Fanny är sjuka, vi har sån sjuk humor att man får ont i magen och gråter när vi väl kommer igång!
Vem är snyggast av dina vänner? - Tova är sickness snygg, men alla är snygga!
Vem är mest partyprisse? - Vilma, haha!
Vem är den du helst har filmkväll med? - Alla tillsammans!
Vem av dina vänner är mest elakast? - Ingen!
Du ska träffa en kille/tjej du tycker om, vem tar du med dig om du tar med dig någon? - Vilma, såklart!

10 Frågor om din familj
Vem står dig närmast? - Mamma tror jag.
Har du bra kontakt med båda dina föräldrar? - Jadå
Vem är farligast i din familj? - Jag
Vem ser roligast ut i din familj? - Min pappa är söt
Vem är coolast? - Jag såklart
Har ni något husdjur? - Ja, en hund och en katt!
har du mest gemensamt med? - Alltså har lite olika intresse, men mamma skulle jag tro.
Vem står för underhållningen? -  Elias och jag
Vem sover du oftast med? - Haha mamma
Roligaste kvällen med familjemedlem? - va?

10 frågor om idag

Vad har du gjort? - Varit i skolan, varit i stan och suttit på bussen.
Har du varit glad idag? - Ja, ganska
Har du varit ledsen idag? - Nej
Har du gjort något bra idag? - Inget speciellt
Vad ska du göra nu? - Gå på toa
Har du gjort något dåligt idag? - Tappat min telefon i asfalten
Vad har du ätit idag? - Bulle och middag
Har du duschat idag? - Nej, men ska
Är du trött nu? - Riktigt trött
Vad händer imorn? -Skola sen hem till Filip, sen kolla hans träning, sen mysa för vi har 2 månader.

ANNAT

Hur mår du just nu? - Bra, lite trött bara
Har du mer än 2 bh:ar/toppar? - Ja
Har du piercat dig? - Ja

TELEFON/MOBIL
Vem ringde dig senast? - Dolt nummer
Vem ringde du senast? - Pappa
Vem sms:a till dig senast? - Vilma
Vem sms:a du till senast? Filip


ÖVRIGT
Är du hungrig nu? - Nej
Vad är klockan nu just nu? - 19:22
Vilka sidor på Internet är du inne på just nu? Facebook, blogg.se, youtube

Familj
Hur länge sen var det du träffade din morsa? typ 5 dagar sen
Hur länge sen var det du träffa din farsa? - Han ligger och snarkar i soffan bredvid

ÖVRIGT

Gillar du punk? - Nej
Har du sminkat dig idag? - Ja
Isåfall, vad för smink? BB-cream, puder, tone correcting powder, mascara och eyeliner
Vad har du på dig för trosor/kalsonger just nu? - Spetstrosor
Hur ser dem ut? - Rosa
Vad har du för bh/topp på dig just nu?  Vanlig
Hur ser den ut? - Rosa

MUSIK
Lyssnar du på musik just nu? - Ja
I så fall, vilken låt för tillfället? - You were trouble - Taylor swift
Vad gillar du för musik? - Allätare, gillar de mesta

KLÄDER
Har du fler än 4 linnen? - Ja
Har du fler än 3 jeans? - Ja
Har du fler än 5 tröjor? - Ja
Har du resteröds-trosor? - Nej
Har du en vit bh/topp? - Ja
Har du en svart bh/topp? - Ja


Kärlek

Ni vet ibland när man bara vill vara så otroligt nära men hur nära man än kommer så är man aldrig tillräckligt nära.. Exakt så, när hjärtat dunkar lite för hårt och man vill få det att lugna ner sig men de går inte. När man har den där underliga känslan i kroppen och den försvinner aldrig, även ifall man försöker tänka på annat. När man tar upp telefonen och helst av allt vill ringa och aldrig någonsin lägga på. När man blir glad varje gång man tar upp telefonen för att han finns som bakgrundsbild, när han berättar för dig hur fin du är och även ifall en vän sagt samma sak betyder de inte lika mycket eftersom det är just han som säger det. När han kallar dig älskling eller hjärtat och man rodnar men skyller på att de är varmt. Men just de att hur nära han än kommer så är han inte tillräckligt nära, man kan inte riktigt få nog och man kan inte få för mycket av honom. När man ligger i hans famn och tar ett djupt andetag och man känner den där speciella doften, som bara han doftar. Det blir som en drog, man får en sorts kick och vill bara ha mer. Jag tror det är då man är riktigt kär..
 
Min älskade Filip, han är den finaste jag vet. Han gör mig så lycklig och glad. Det är han som får mig att le och det är han som ger mig det där ruset genom kroppen som får en att inse hur lycklig man är. Med honom kan jag vara mig själv och allt med honom är så himla bra. Jag är glad att han är min, lycklig över att vara hans och otroligt tacksam över att få vara med honom. Han är min egna prins och jag vill aldrig vara utan honom. Med honom ser jag en framtid och med honom ska jag tillbringa all min tid med. Nu när han väl kommit in i mitt liv så kommer jag inte klara mig utan honom, han har blivit en del av mig och jag är inte hel utan honom. Han är min andra halva och tillsammans klarar vi allt. 
 
Att jag kunde vara så otroligt negativ till ordet kärlek var sjukt, jag vet inte om ni kommer ihåg det. Men innan jag träffade Filip och någon frågade mig om jag ville ha pojkvän var svaret att killar var svin och jag ville helst vara ensam. Jag var inte ute efter kärlek, jag ville inte ha med den att göra. För jag var så förstörd och kände mig så ensam. Jag ville inte bli sårad ännu en gång, jag ville inte behöva resa mig själv ännu en gång, jag ville minst av allt behöva ligga helt ensam i min säng och längta efter att få ligga i någons famn.
 
Men sen kom Filip, min älskade Filip.. Han fanns där, brydde sig och behandlade mig som ingen annan gjort på väldigt länge. Jag kände mig speciell med honom, på ett bra sätt! Han var så snäll och omtänksam och det tog inte lång tid innan han fick mig att falla. Jag var fast, fast i något jag så länge hade stridit mot, jag gjorde allt för att inte bli fast. Men det var redan försent, jag hade så svårt att hålla mig på avstånd från honom, han var så underbar. och det är han fortfarande, min finaste. Nu är det han och jag och det är vi föralltid. Det känns verkligen så och jag tänker inte bry mig om vad andra säger för han är den jag vill trillbringa all min tid med.
 
Det gör ont att älska någon så mycket som jag älskar min Filip, det är jobbigt att vara ifrån honom. Jag vill vara med honom alla timmar på dygnet och aldrig behöva vara utan honom. Han är allt och jag vill aldrig förlora honom!

Min fina

Filip kom förbi när han var påväg till träningen, så gick ner och fick massa pussar och vi pratade en stund. Han är verkligen den finaste pojkvännen, han är så otroligt underbar. Aldrig har jag någonsin känt såhär för en kille innan och han är verkligen speciell. Vi har en månad tillsammans på lördag, och idag är det 114 dagar sen vi började prata. Är så himla glad över att ha honom i mitt liv och jag är så otroligt tacksam över att han är min och ingen annans. Han gör mig så otroligt glad och lycklig så det är helt sjukt. Sen att han säger innan han går Jag älskar dig, alltid din! Det är så himla skönt att höra, vill vara med honom så länge det går, och jag saknar honom så himla mycket när han inte är vid min sida. Min fina pojkvän.

Arg och besviken

Jag vet inte vad ni tycker om dessa "personliga" inläggen som jag skriver ibland. Men för er som inte tycker dom är intressanta behöver ni inte läsa dom. Tycker bara det är en bra sätta att skriva av mig och berätta för någon hur jag känner utan att egentligen prata med någon personligen.
 
Ni vet när man tycker om någon så otroligt mycket, inte i kärlek utan vänskap. Man har så jävla kul tillsammans och när man tittar på personerna blir man så glad och man känner bara "jag är så otroligt tacksam över att ha dessa fina människorna i mitt liv". För jag menar tänk dom som inte har vänner, och jag har turen att ha så otroligt fina vänner. Man litar på dom och man lägger sitt förtroende i deras händer eftersom dom är ju ändå dina nära vänner och dom finns där för dig när de behövs. Men sen händer det saker och man börjar bråka, och helt plötsligt förstörs det förtroendet. Dom krossar det i sina händer precis som om det inte betydde något.. Förtroendet jag jobbat på att ge dom och när dom väl står där med det och bara för en liten grej händer är det helt okej att krossa och behandla det precis som man vill. Att gå bakom ryggen på någon och ljuga en rakt upp i ansiktet gör ont.. Det kvittar om de är en vän eller en främmande människa, lögner gör ont. Men det gör fruktansvärt ont när det är ens nära vänner. Man ser tillbaka och inser hur korkad och dum man var som la sitt förtroende i deras händer, man inser hur otroligt dum i huvudet man var att man inte såg igenom skalet, och att man inte insåg att man kunde se igenom personerna.
 
Det gör ont när man tycker om någon väldigt mycket och helt plötsligt utan anledning gör något så otroligt dumt. Man blir så besviken och ledsen. Man vill bara vara med personerna men dom krossar en totalt och gör sådär. Jag säger inte att jag är världens bästa vän och gör allting perfekt, visst gör jag mina missar och kan behandla folk illa. Men jag ljuger inte så mycket, och jag skulle aldrig göra det mot någon jag älskar och tycker om så mycket. Men det fick mig att inse att man inte ska lita på vem som helst. Man ska inte ta förgivet att folk är ärliga och man ska verkligen inte ta förgivet att dom är äkta. Det kanske inte var en sån stor sak, men att det var just de personerna som gjorde är det som gör mest ont.

12/12-2012❤


You make me happy


Lycklig

Alltså jag ska inte säga att jag har det dåligt, för det har jag inte. Och jag ska inte säga att jag har det lätt, men jag hade kunnat ha det så mycket bättre. Men känslan jag har just nu, i min kropp är oslagbar. Jag känner mig så jävla glad och lycklig på nått vis. Det känns bra att säga det, : jag är så jävla glad. För jag är det.
 
Att gå på stan och le mot allt folk jag möter, hälsa och bara vara allmänt glad, jag vet inte vart allt kom ifrån men det är så jag blivit. Just nu bryr jag mig inte om all stress, skolan eller alla jobbiga människor i min närhet, jag bryr mig inte att jag sitter och skriver hur glad jag är är när jag egentligen borde göra alla mina läxor. Det känns som jag kan göra dom senare.
 
Och även ifall mina låtsassyskon bråkar som fan utanför mitt rum så bryr jag mig inte, hade det varit för en månad sedan hade jag öppnat dörren skrikit på dom och bett dom hålla käften och sen gått tillbaka till mitt rum för att fortsätta med de där jag nu höll på med. Men istället sitter jag bara här höjer musiken och känner att jag skiter i vilket, jag orkar inte lägga ner tid på dom. Jag har viktigare saker för mig, som att vara glad. haha!
 
Jag tycker det är viktigt att ibland känna såhär, att faktiskt vara nöjd med sig själv och acceptera hur allting ligger till. Även ifall de är långt ifrån bra, eller perfekt måste man acceptera livet som det är. För att kunna leva det bra och på det sättet man vill, så måste man skita i hur alla andra har det och tänka positivt.
 
Men det är klart, det kan hända något på en minut och så känns allt så kasst, man vill bara försvinna och gömma sig någonstans. Men det gäller att vara stark och ta sig igenom de jobbiga stunderna. Det gäller att tro på sig själv och iallafall försöka vara positiv. För att försöka är alltid en början, även ifall du inte lyckas så har du iallafall försökt. Och det är det som är det viktigaste, inte att vinna utan att kämpa väl.
 

Förvirrad och sådär

Det är så mycket nu, jag ska plugga för att få bra betyg, sen ska man åka runt på olika gymnasium och för att kolla vilket man vill gå på och sådär. Men alla skolor säger ju samma, de är bra lärare som bryr sig om eleverna och det är "bra tider". Jaha? Vet inte om det blir enklast att ta Söderslätts i Trelleborg så slipper jag pendla den ena veckan. Sen känner jag ju säkert någon så jag inte blir helt alone. Det är svårt, man får tänka. (vilket jag är super bra på) Men man får diskutera med andra och så.. nu ska jag fortsätta tänka.


Perfect boy

Bilder talar för sig själv, jag är inte den tjejen killar blir kära i eller sådär.
Jag beter mig mer som en kompis, jag skojar och skämtar mm, har sina nackdelar
men jag känner att jag tänker inte försöka vara någon annan för att någon ska gilla mig, tänker
inte ändra på mig för att vara "the kind of girl guys fall in love with" för det är inte jag. Jag tänker
inte spendera flera tusen på mitt utseende för att synas, jag tänker inte må dåligt för att jag inte ser
ut som en supermodell. Jag är mig själv och tänker vara det tills någons som gillar mig för mig och inget annat
hittar mig och inser att jag inte bara är den där tjejen som man kan skratta med. Jag har så mycket mer att ge
 så mycket kärlek att visa. Jag är inte den som tar första steget, jag är inte den som berättar exakt vad jag
känner, jag är svår, det kan jag erkänna. Jag är svår att läsa av, ni vet verkligen inte vad som snurrar
runt i huvudet på mig. Jag menar hur ska någon veta det? Men jag behåller det hellre för mig själv än att
bli sårad gång på gång. Det är slut nu, tänker inte låta någon trampa på mig och tänker inte ta emot
dom där orden längre. Jag är så mycket bättre och ni vet inte vad ni går misste om. Är stolt över mig själv
att jag slutat svara, slutat skriva och att jag inte tänker accpetera fler förlåt. Jag tar avstånd från såna som dig.
 

#fuckcancer

Tittade runt lite på youtube och hittade denna videon, det är en tjej och hennes mamma har fått diagnosen cancer och när man har det så får man ju strålning och mediciner som gör att man tappar håret. Och då bestämde sig dottern för att raka bort sitt hår för att hennes mamma inte skulle vara ensam. Tycker att det är extremt fint gjort och ärlig talat, om min mamma skulle få cancer skulle jag göra exakt likadant.. till och med om en av mina närmsta vänner får det ska jag göra det för dom! Cancer är en hemsk sjukdom och ingen är värd att bli drabbad av den..

Fina Bästavän

Vet att vissa av er inte har en aning om vem detta tjejen är, men tänkte nu berätta för er eftersom ni kommer läsa hennes namn ett antal gånger i bloggen. Vilma Davidsson heter hon, hon är min bästavän och har varit det sen 4 år tillbaka. Vi träffades faktiskt på min födelsedag 2008 och såg Måns Zelmerlöv tillsammans med några andra kompisar. Jag kommer inte ihåg så mycket och vet egentligen inte hur vi kom så nära varandra. Men Vilma har verkligen varit med i mitt liv sen dess och kommer vara det längetill. Hon finns verkligen där alltid, precis som en vän ska göra. Ibland ringer hon bara för att, ingen anledning, hon bara ringer för att. Hon har inget speciellt att säga utan hon ringer bara. Men vi har alltid saker att snacka om så vi pratar på och vi kan prata upp till 2 h. Min fina syster, hon är verkligen det. Som om vi var tvillingar när vi föddes och skiljdes åt. Men nu har vi hittat varandra igen och det är fan helt underbart. Sure, jag kan bli fett arg på dig och vilja slå dig, men du är ju min syster ellerhur? Och hur många har inte hört talats om syskonkärlek. Vi säger saker samtidigt, tänker likadant, gör likadant, pratar likadant, härmar varandra, sjunger alltid.. Du är som mig, vi är likadana i olika kroppar. Du hade då turen att se snyggare ut. Haha! Nej men du är så fin, så vacker och så otroligt underbar. Tack för att du finns där för mig alltid och snart börjar jag gråta så ska sluta skriva och be dig gå in och läsa detta, för jag vill verkligen att du ska veta att jag är så glad att jag har dig, tack för dessa åren och snälla lämna mig aldrig! Jag vet att jag inte är världens bästa på att visa min kärlek för dig, men du..
Jag älskar dig Vilma Louise Davidsson.

Skriver av mig bara

 Vissa saker bör man hålla för sig själv och andra saker inte. Men jag behövde bara skriva av mig
med ett par meningar. Ni vet den känslan när man är kär och man vill bara ha mer av personen.
Känslan när det pirrar i kroppen av att personens namn dyker upp på telefondisplayen och ett härligt rus
springer i kroppen på en. När man träffas så känns det sådär rätt, man bara umgås för att det är det
som känns bäst. Inget annat känns viktigare eller att det verkligen inte finns något hellre du skullevilja
göra än att bara vara med den personen. Är det bara jag eller är det känslan och allt det där jag skrev
just nu väldigt sällsynt av något slag? För den visar sig fan inte ofta. Och sen ni vet när man var mindre,
och det enda att vara ihop med någon var att man lekte tillsammans och pussades ibland. Även ifall
det var lite förbjudet och såkallat "äckligt". Man ville inte få dom där killbacillerna men man tyckte ändå
det var spännande. Det där var verkligen så himla mysigt. Tänk om det var sådär fortfarande, inte massa
svartsjuka, inte massa krångel med att vara på g och alla andra människor som lägger sig i saker dom inte
har att göra med. Tänk att bara träffas på en lekplats och bara börja leka tillsammans, sen bestämma att
man vill leka igen och efter ett tag frågar man om man får chans på varandra. Jag kommer ihåg det som
igår, jag vågade aldrig fråga chans på någon men när någon väl frågade en så sa man ja. Det var en härlig
känsla, allt var så enkelt men ändå så fint. Nu är allt mer komplicerat, jobbigare och det finns inte så
mycket seriöst där ute. Jag hade velat ha det som förr, som när mamma och pappa träffades. Det var
gulligt och fint, tänk om jag hade levt då och träffat min man sådär och inte på facebook eller på någon
annan internetsida. Det är värt så mycket mer, och det känns så mycket seriösare.
Jag önskar så att jag hade levt för 40 år sedan.

Saknar dig

Ibland saknar jag dig, även ifall vi inte kom så nära.
Ville ha dig så nära, nu är du inte det men hoppas
så mycket på att du kommer bli det.

Sanningen kommer fram

en dag ditt äckliga svin, då ska sanningen komma fram och då
vill ingen vara med dig, den dagen kommer komma. Jag bara väntar
på det rätta tillfället. Snart smäller det din jävel.
 
Jag blir bara så jävla frustrerad när någon som du blir något
såntdär.. du har blivit något äckligt. En egen sorts ras, som
borde utrotas.. sånna som du borde inte få leva! Därför är du död
för mig, det har du varit länge. Jag är bara så frustrerad över att det
kunde slutat på ett annat sätt än såhär.. bättre sätt.